Jardin Publique

Burundi har inget behov av vintertid så när vi kliver upp klockan halv sju på morgonen är klockan bara halv sex hemma i Sverige. Lilian och jag är gräsänkor mellan åtta och halv ett på förmiddagen, och mellan två och halv sju på eftermiddagen. Trots gedigna försök att skapa något slags sovrutin blir det lite som det blir med sovandet; det enda som är säkert är att Lilian alltid är vaken (och på ogynnsamt humör) när vi ska äta. Den oumbärliga vipp-stolen sitter med alla mina övriga saker (inklusive livsviktiga varor som blöjor, diverse leksaker och choklad) fortfarande fast i burundiska tullen.

De flesta förmiddagar, innan det blir för varmt, går Lilian och jag en promenad i Jardin Publique, den offentliga parken som ligger bara några hundra meter härifrån. För 300 FrBu (motsvarande cirka 15 öre) får man tillträde till denna lilla oas i vimlet.

Jardin Publique

En runda runt parken är 850 meter och vi känner oss ganska hemmastadda där nu, Lilian och jag, snart kan vi varenda sten och buske. Ofta får vi glada tillrop från joggande burunder som glädjer sig över att se att bebisar kan skjutsas i så konstiga fordon som vår vagn utgör här.

...och igen ur en annan vinkel

 

Den här växten finns det gott om i JP

 

Fin, men lite taggig också

Efterlysning

Enligt statistiken här på sidan är det någon (eller några, sa hon hoppfullt) som brukar läsa bloggen från Rwanda. Kan du/ni svara på om man "kan" handla kläder i Kigali?

Helg i huvudsta'n

Förutom det ändlösa arbetet med att packa upp kartonger och försöka komma på var de olika omöjliga möblerna som följde med huset vi hyr ska stå, åkte vi och tittade på ännu en av de platser där Livingstone och Stanley förevigats tillsammans, denna gång med en sten i Mugere, 12 km söder om staden. Som bekant träffades de ursprungligen i Ujiji, Tanzania, och paddlade sedan med kanot norrut längs Tanganyikasjöns kust.

Till minne av att Stanley och Livingstone steg i land

 Kanske inte helt olikt hur det var för 150 år sedan när S och L var här, var vitingarna den största attraktionen. Särskilt intressant var Lilian för de många barn som samlades kring oss.

 De skrattar åt Lilian.

Lilian blev sex månader igår och hade dagen till ära en rosa klänning. Dessutom har hon fått börja att äta lite mat - första skeden var en puré på potatis och morot. Den gick ner med lite tvekan. Varannan vecka får hon en kvarts tablett Lariam, som förebygger malaria. De är tydligen (extremt, oerhört, bortom alla gränser) beska för späder man inte ut dem ordentligt och sköljer ner dem med stora mängder mjölk illa kvickt låter Lilian som om hon blivit stucken av en geting.

 

 Lilian i sin födelsedagsklänning. "Jag har ätit min puré - var är min tårta?"

 

I helgen såg jag en stor grön isnsekt ute på terassen. Insekter är inte min grej men jag vågade komma nära nog för att ta en bild. Det är en bönsyrsa, på tyska Gottesanbeterin ("som ber till Gud", ungefär) eftersom de har ett sätt att fälla ihop frambenen som i bön. På svenska handlar nog "bön" i bönsyrsa om grödan snarare om religionen. Tror jag.

 



Ber inte just nu trots att det faktiskt är söndag.

 

 

Det var någon som undrade hur man tar sig till Burundi och hur man förbereder sig. Från Stockholm är det enkelt - Air Brussels från Bromma, byte i Bryssel, mellanlandning i Nairobi - 7 på morgonen till 19 på kvällen, alldeles lagom. (Om man inte gör misstaget att ta Ethiopian som mellanlandar i Kairo, Addis Abeba och Nairobi - som att åka med en lokalbuss!). Jag har tagit alla möjliga vacciner - rabies, gula febern, mfl - det enda som verkligen "krävs" är gula febern, men ännu är det ingen som har kontrollerat det när jag har rest in i landet.

 



En korg full med mango som dunsat ner i trädgården över helgen. 

 

Övningskörning

I Bujumbura finns mycket mer att göra än i Gitega - till exempel finns det en musikgrupp för småbarn dit Lilian och jag ska gå så snart hennes förkylning (ja, det är dessvärre hennes tur nu!) har gått över, det finns gott om caféer och restauranger och andra typer av små utflykter man kan göra. Problemet är bara att jag inte riktigt vågar köra bil här än, buss är uteslutet och taxi med. Trafiken är hektisk inne i stan; det kör bilar, taxibussar, lastbilar och cyklar med tre meter bred last hej vilt överallt, för att inte tala om alla fotgängare som helt allvarligt inte bryr sig ett skvatt om att man behöver vägen för att köra på eller parkeringsplatser till att parkera på.

Sådana här ekipage måste man vara beredd att navigera runt om man ska köra bil i Burundi.

Lösningen är helt enkelt att övningsköra med sällskap några gånger innan jag försöker mig på att köra på egen hand. Med någorlunda framgång körde jag igår för första gången monstret nedan.

Matspecial, var det någon som sa. Eftersom vi nu bor i huvudsta'n där det finns gott om helt vanliga restauranger, och då vi inte lagar burundisk mat själva, är det väl inte så värst stor skillnad mot hemma egentligen, förutom att det givetvis inte finns tillgång till svenska produkter. I Gitega åt vi ofta getspett, och då kunde en typisk tallrik se ut så här:

Getspett, pommes, sallad. Get är gott, kanske lite segt ibland.

 

I Gitega förra året missade jag semmel-säsongen hemma i Sverige och slet hårt för att få ihop till följande kreationer som jag sedan inte kunde äta eftersom substituten (ingen mandelmassa, ingen förnuftig grädde) var för många och för oacceptabla, trots att jag sökt över hela Burundi. Men de ser ju fina ut!

 

 

Apropå substitut är det svårt att få tag på riktigt det man vill ha om man nu vill baka pajer och kakor. Äppelkakan nedan fick kompromissa rejält: Marsipan som gick ut i början av 2012 istället för (färsk) mandelmassa, härsket smör istället för smör, yoghurt istället för mjölk och inga mandlar alls. Hade man inte vetat om det hade man inte märkt något alls, den smakade helt okej. Om någon vill skicka ett nödpaket är det bara att säga till så skickar jag adressen!

 

 

Äcklig på sätt och vis men ändå rätt god.

 

I Burundi använder man annars piri-pirisås till nästan allting. Dessa plockade jag i Gitega förra året och försökte plantera hemma i Sverige, med misslyckat resultat.

 

 

Lilian håller sig till mjölk än så länge men till helgen ska hon få smaka grönsakspuré.



I helgen var vi i Gitega och hälsade på Christian (som jobbar med Stephan) och hans fru Naomi och sonen Michiru, 1,5 år gammal. Lilian fick sin första puss av en pojke. H. därhemma i Spånga får sköta sina kort bättre om han ska ha en chans!

SÅG ni vad pojken gjorde? Han pussade mig! Michiru ser lite ertappad ut.

Har jag berättat att vi har utsikt över Tanganyikasjön härifrån? Inte direkt från huset, men från Mars Avenue. Så här ser utsikten ut i superzoom:

Tanganyikasjön strax innan solnedgången

Så här ser det ut i verkligheten:

Lägg till bildtext

Lilian var ute på en premiärtur i går i sin sittvagn. Hon somnade direkt och slapp att uppleva hur alla mötande burunder kiknade av skratt åt den lilla kolonialprinsessan i sin droska.

På Mars Avenue

Förutom oss består hushållet av två väktare, Eric och Anaclet, som sköter trädgården och håller koll på porten. Väktarna följde med hit från Gitega och jobbar 12-timmarsskift; en är således alltid här om natten och är, i alla fall i teorin, vaken och har koll. Tanken är att de ska vara tre stycken men den tredje är inte anställd än. Väktarna är inte beväpnade och jag tror knappast att de skulle ställa sig mellan oss och eventuella inkräktare, men de kan i alla fall hålla ett öga på vem som kommer och går.

Den taggtrådsbeklädda muren med vakternas torn i hörnet.

Mot det snabbt växande gräset är de beväpnade med ett slags machete med böj (en "gup-gup"), och de sliter verkligen mot elementen när de, böjda som haspar, går och hugger gräsmattan prydligt kort.

Anaclet håller en liten del av centrala Östafrika i schack.

Inomhus har vi hjälp med städning, inköp och matlagning (lunch) måndag till fredag.
På förmiddagen sitter Lilian och jag ofta på terassen på framsidan.

Lilian är noga med att bära matchande solhatt.

 

Lilian trivs bra men tycker nog egentligen att det är lite för varmt; hon blir snabbt svettig och vi söker oss till den svalaste delen av huset. Ibland går vi en liten promenad till affären men det är varmt mitt på dagen (29 grader just nu) och det blir tungt att bära i bärselen. Har hittills inte sett någon skjutsa en bebis i barnvagn på gatorna här så jag drar mig lite för att ta ut vår lyxvagn här. Kanske kan jag lära mig att bära i sjal på ryggen à la Burundi, det finns säkert en bra anledning till att det är så "alla" gör här.

 Morbror o moster var på semester i Grekland och allt jag fick var en lusig tröja

Huvudsaken är att aldrig resa utan att ha sällskap av en god bok.

Simba

De som var med på bloggen förra gången jag var i Burundi kanske undrar vad som hände med Simba, den gula hunden.

Simba, säkert gladare nu än hon ser ut

Hon har hittat ett nytt hem hos en burunder i Bujumbura. Nog för att hon är rar, och var en huvudperson (huvudhund?) i min förra blogg men hon var nog inte riktigt pålitlig tillsammans med en liten bebis. Om inte annat var hon ständigt smutsig om tassarna  - och därmed var även alla husets invåndare och besökare också alltid smutsiga -  inte rumsrem, och hade ofta loppor. Det räcker med en loppa i huset! Enligt uppgifter från pålitlig källa har hon det bra i sitt nya hem, som dessutom har fördelen att vara permanent och inte är beroende av tillfälliga kontrakt.

Simba säger Ajöss och tack för uppmärksamheten

Det är en ny loppa i huset nu 

Ut ur dimmorna!

I tisdags flyttade vi in i det nya huset på 4 Mars Avenue. Nu håller vi på att vänja oss vid värmen (25-30 grader ungefär) och vid ljudet av mangos som dunsar i marken i trädgården under natten. Geckos kilar omkring i köket och i badrummen och jagar insekter. Lilian har ett eget rum och en säng med myggnät, där hon sover den utmattade afrikaupptäckarens djupa sömn i minst en kvart åt gången.

Lilian förevisar hur man sover i Afrika

Innan helgen drabbades jag av den värsta förkylning jag varit med om på många år. Ska man behöva vara förkyld i tropiska Afrika? Tydligen är det så, och jag var faktiskt så dålig att Stephan fick stanna hemma från jobbet i fredags på en kombinerad VAB/VAF (vård av barn/vård av fru). Jag besökte till och med den lokala belgiske läkaren - allvarligt talat, jag var så förkyld att jag inte ens orkade lyfta huvudet för att snyta mig - och han konstaterade att jo, du är förkyld och nej, du kommer inte att dö. Lite snopet konvalescerade jag över helgen och har precis frisknat till tillräckligt för att upptäcka att de flesta kartonger har packats upp och att solen skiner.

Terrassen på baksidan

Huset sett från baksidan

 

Huset framifrån

 

I den runda jordplätten till höger ska jag ha ett grönsaksland

Framme!

I förrgår eftermiddag kom vi fram till Bujumbura efter en hektisk avresa och en ganska jobbig resa. Planet skulle avgå från Arlanda klockan 21.30 i fredags, så vi tog en taxi vid halv sju - det kändes som lite i senaste laget när vi kom ut på E4:an och det visade sig vara långa köer och fartbegränsning max 30 km/h. När vi sedan skulle kolla vilken terminal flyget skulle gå ifrån visade det sig att flyget inte gick 21.30 utan 20.00 - en ändring i sista minuten som vi på något vis missat. Långflygningar brukar kräva incheckning två timmar i förväg så det var ingen av oss som trodde att vi skulle hinna med flyget när vi kom fram till terminalen kl. 19.15. Ändå rusade vi till incheckningen, Lilian gallskrikande i högan sky och tuggande febrilt på in jacka, och vi med fyra enorma resväskor samt handbagage. Och vi kom med flyget!  först en mellanlandning i Cairo, sedan byte i Addis Abeba, sedan mellanlandning i Nairobi - alla landningar gjorde att vi inte hade så mycket glädje av att Lilian fick en egen säng som hängde på väggen, eftersom den monterades ner varje gång vi skulle landa. Hon var glad och godmodig ändå, och charmade alla flygvärdinnorna. Framme i Bujumbura charmade hon omedelbart två pakistanska FN-soldater, som tyckte att "en pakistansk bebis hade storgråtit nu!". Lilian är gjord av hårdare virke, och log glatt mot alla.

Nu är vi på hotellet vid sjön  i väntan på att huset ska bli färdigt - vi flyttar in imorgon. Vi är gräsänkor just nu, Lilian och jag, och eftersom det är så varmt ute hänger vi mest på rummet.


Medan vi väntar fördjupar sig Lilian i en bok.

Utsikt mot Tanganyikasjön från hotellrummet. Vid foten av bergen ligger Bujumbura, dit flyttar vi imorgon.

Historierepetition

I väntan på att vi ska komma iväg tänkte jag lägga in texten om Burundis historia som jag skrev sist jag var där, kanske finns det några nya läsare den här gången?

Burundi koloniserades först av tyskarna på 1880-talet, sedan av belgarna under första världskriget. Tyskarna lämnade inte så mycket spår efter sig, men belgarna lämnade efter sig det franska språket och djupa spår i landets struktur. På den tiden styrdes Rwanda och Burundi som en koloni - Ruanda-Urundi kallad - och belgarnas sätt att styra landet lade grunden till den djupa segregation mellan hutuer och tutsier som senare ledde fram till folkmorden i både Rwanda och i Burundi (i Burundi fortsatte dödandet ända fram till 2005) och nämligen enligt följande: Belgarna hade inte möjlighet (eller vilja, jag vet inte) att placera ut ett större antal administrativ personal för att sköta sin koloni. Istället bestämde man sig för att ta hjälp av den ena folkgruppen, nämligen tutsierna, som utgör ca 14% av befolkningen (hutuer 85%, pygméfolket twa 1%; liknande förhållanden i Rwanda).

De tre stjärnorna i Burundis flagga symboliserar de tre folkgrupperna hutu, tutsi och twa.

Tutsierna innehade sedan gammalt en mer styrande position i området (men historieskildringarna går här isär, så jag är inte helt övertygad om till hur stor grad detta stämmer), vilket utnyttjades av belgarna. Dessa oförutseende kolonisatörers sätt att styra bidrog till att fördjupa klyftorna mellan folken genom att enbart tillåta tutsier att skaffa utbildning, att inneha ämbeten eller över huvud taget göra något annat än att sköta jordbruket. I början av 60-talet lämnade belgarna båda regionerna och länderna Burundi och Rwanda blev självständiga. I allmänhet tydde sig de nya afrikanska staterna under 50- och 60-talen till någon sida under kalla kriget. Medan Rwanda närmade sig USA, knöt Burundi band till Kina.

Det nya landet präglades tidigt av en blodig kamp om den politiska makten. Det nationalistiska partiets (som bestod av folk från alla grupper) första ledare, som var i färd med att vinna det första demokratiska valet, mördades år 1961, och även här var belgarna tydligen inblandade. (jag försöker inte medvetet göra belgarna till de fula fiskarna här, jag bara rapporterar det som står i böckerna!) Boken "A life after violence" beskriver det så här: "The historic significance of Rwagasore's (den första demokratiskt valda presidenten) murder is enormous: it is truly a day on which doors were closed on Burundi."

För att göra en lång historia kort: Mordet följdes av flera års politisk instabilitet där klyftorna mellan folkgrupperna ökade ytterligare och tusentals tutsier mördades. År 1965 försökte sig hutuerna på en statskupp. Kuppen misslyckades och åtföljdes av massiva vedergällningar från den andra sidan - ett mönster som skulle komma att upprepas gång på gång under de kommande 40 åren. Händelserna 1965 åtföljdes av 30 år av militärt styre - militären var uteslutande tutsi. Ett ytterligare kuppförsök år 1972 åtföljdes av vedergällning från militärens sida - minst 80 000 hutuer mördades under ett antal veckor.

Mot slutet av 1980-talet växte kraven, både inrikes och utrikes, på demokratisering av landet, och år 1993 arrangerades demokratiska val, som vanns av Ndadaye, ledaren av det hutu-dominerade partiet. Ndadaye ska enligt historieböckerna ha försökt att skapa ett parlament som omfattade åtminstone de två dominerande folkgrupperna, och hoppet var stort att saker och ting skulle kunna bli lite bättre. Efter 102 dagar vid makten mördades presidenten, vicepresidenten och ett antal höga ministrar (alla hutu) av militären (fortfarande dominerad av tutsier). Denna gång blev det hutuerna som hämnades på tutsierna; ett massivt antal mord blev följden. Vilket återigen följdes av vedergällning från den andra sidan. Berättelserna man hör är skrämmande; bland annat finns på vägen mellan Bujumbura och Gitega ett monument över de fler än 100 skolbarn som brändes levande i sin skola av den enda anledningen att de tillhörde fel folkgrupp.

Landet har en skräckinjagande historia men konturen påminner om ett hjärta.

Tillbaka till Burundi

Nästan iväg till Burundi - igen! Kartongerna är packade och hämtas upp imorgon, lägenheten är uthyrd, bebisen är vaccinerad upp till öronen, det återstår bara att packa gosedjur och andra väsentligheter. På fredag går flyget via Addis Abeba till Bujumbura och vid 13-tiden på lördag är vi framme!

 Tumme, snuttedjur och solhatt. Lilian är resklar!