Trädgårdsspecial

Nu börjar det gro i trädgårdslandet! Jag har nu sått i större delen av det cirka 25 kvadratmeter stora trädgårdslandet, och det allra mesta har börjat gro! Trädgårdslandet är en cirkel och jag har sått de olika segmenten vid olika tidpunkt, enligt ett komplicerat system som vore omöjligt att hålla reda på utan ett noggrant schema.

Mitt i cirkeln sitter ananasen, den ser ut som om den börjar tvina bort men kanske kommer det något slags rötter därunder? Bakom ser man sockerärter, blomkål och squash, och i vänster framkant någon enstaka förskrämd vårlök.

Det är ganska mycket jobb med odlandet, eftersom det var helt obrukat innan. Rycka ogräs, gräva om och så utan några hjälpmedel förutom en trasig tegelpanna och en skruvmejsel.

Det ni, trädgårdsonsdag!

 

Idag sådde jag rödkål, men i såfåran (det heter så!) hittade jag krypen nedan och jag misstänker att de är spekulanter på eventuella grödor som kommer upp.

 

 

 

 



Lördag i Bujumbura

I början av veckan fick vi äntligen kartongerna från Sverige. Efter att de stått i tullen i över fem veckor, till vår stora förtret - och till höga kostnader eftersom blöjorna och mjölkersättningen kostar minst dubbelt så mycket här som hemma - fick vi dem alltså äntligen, efter påtryckning från självaste tyska ambassaden! 2000 kr i lagringsavgift hade flygplatsen ändå inga problem med att ta ut. Tyvärr har Lilian helt vuxit ifrån sin vipp-stol som vi (jag) saknade väldigt, å andra sidan har hon idag för första gången krupit och vem vill sitta och gunga i en stol när man kan pila från rum till rum på snabba knän?

Igår hämtade vi ut våra köksstolar på Bujumburas största möbelmarknad, det närmaste man kommer ett IKEA i den här delen av Afrika...Jag blev tvungen att googla nu och ser att hela kontinenten är IKEA-fri, men nu på tisdag öppnar den första butiken i Kairo, i Marocco kommer det en "snart" och i Sydafrika går diskussionerna vilda om huruvida det vore bra eller ej.

Möbelmarknad i Bujumbura

Tänk om IKEA ställde upp med så här mycket personal kring ett köp av köksstolar en lördag eftermiddag

Vid sidan av möbler säljs även allt möjligt annat på marknaden...

 

 

...och den som känner sig hugad kan få en ny frisyr på Umoja Super Saloon... 

 

Stolarna levererades sedan per cykel, i ösregnet. Inte utan blessyrer men ändå imponerande att frakta sex stolar på en gammal stålcykel.

 

 

Lilian kröp som sagt för första gången imorse, och i veckan har hon sovit hela natten hela fyra gånger i sträck (antagligen i förberedelse för den stora krypuppvisningen i morse).  

 

Det är lika bra att smaka på allt så vet man sen. Det här kanske är nåt gott?

 

Naej...

 





En utflykt till bergen

I lördags regnade det så kraftigt här att alla sockerärterna som jag sått kom upp ur marken igen i ursprunglig form, men på söndagen var det vackert nog att göra en utflykt till bergen. Vi hade tänkt besöka teodlingarna på väg till Gitega, men vi hittade inte riktigt rätt.

I Burundi finns inte många ytor som inte är uppodlade

I ett hus vid skogens slut...

 

Alla vi träffade på var fascinerade och imponerade av Lilians vithet och hennes bleka hår (och av det faktum att det var Stephan som bar henne). Gamla damer skrattade så de vek sig dubbla och tackade för titten. 



 

Efter utflykten stannade vi på en pizzeria, där servitrisen glatt tog hand om Lilian. Till vårt intresse tog hon ingen som helst notis om att hon lämnade oss och tittade inte ens åt oss en enda gång fast hon var i andra änden av restaurangen.

Den här bilden av det otacksamma barnet är taget med zoom.

 

Utan zoom.Om vi varit lika obekymrade om Lilians existens som hon om vår hade hon varit på god väg att bli pizzabagare nu.

 

Dagen efter skyfallet grodde sockerärterna trots sina eskapader på markytan, och har nu vuxit ett par centimeter.



Insekter som börjar på K.

Sent förra veckan gjorde vi en obehaglig upptäckt sent en kväll ("sent en kväll" kan översättas till cirka klockan 20, bortom vilket klockslag jag sällan påträffas vaken) - en insekt vars namn börjar på K. ilade på kvicka, svagt rasslande ben över köksgolvet. Dagen efter instruerades R., han som jobbar med allt från matlagning till insektsutdrivning, att leta efter den kvicke och hans kumpaner. Han hittade sammanlagt två, vilka utan vidare togs ut i trädgården för avrättning. "En stor och en liten var det" sa han med något sorgsen blick. "Tout petit, comme un enfant" (som ett barn).

Kompenserar för detta gör vi med ett par vyer över Bujumbura från bergen, vid vars fot vi bor.

Enighet, arbete, framsteg, eller i alla fall snarlikt

 Bougainevilla växer på varje mur i Bujumbura, i många nyanser av rosa och vinrött.

Statistik-special

En titt i FN:s "country profiles" säger en hel del om hur långt det är mellan Sverige och Burundi, mer än bara geografiskt.

Exempelvis är den förväntade livslängden i Sverige hela 30 år längre än i Burundi. 30 år!

Runt 5% av befolkningen i Burundi har klarat 60-strecket mot 25% i Sverige. Medan 2,5 av 1000 nyfödda i Sverige måste räkna med att inte se sin 5-årsdag är siffran i Burundi cirka 100. De få städerna i Burundi lockar bara cirka 11% av befolkningen, vilket gör det till det land i världen med minst urban befolkning (stora mertalet av återstående 89% lever som självförsörjande bönder); i Sverige är motsvarande siffra cirka 85%. Befolkningen i Burundi ökar med 1,9% varje år (0,6% i Sverige), samtidigt som livsmedelsproduktionen minskar varje år på grund av erosion. BNP i Sverige över 57 000 dollar vilket ger oss en plats mellan cirka 14 och 16 bland världens 180-190 länder, beroende på vems lista man läser (World Bank, IMF eller CIA). Burundi hamnar på andra, tredje respektive fjärde plats - från slutet! - på samma listor. Alla är dock överens om att lägga Demokratiska Republiken Kongo på sista plats. BNP per capita är 200 gånger högre i Sverige. 1,1 av 100 burunder betecknas som internetanvändare mot 91 av 100 i Sverige. Mycket mer spännande kan man läsa på http://data.un.org/CountryProfile.aspx?crName=Burundi

Vad gäller korruption ligger Sverige på en hyfsad fjärdeplats (vi slår i alla fall Norge som ligger delad sjua) med Burundi på plats 165, allt enligt cpi.transparency.org. Kan det vara därför som mina kartonger, som flögs från Sverige för fem veckor sedan fortfarande sitter i burundiska tullen och väntar på en underskrift...?

Lilian bryr sig inte om sådana siffror så länge hon får sin gröt.

Jag öppnar munnen om ni lovar att någon borstar kalufsen på mig sen.

Afrikanska ljud

På Mars Avenue är det populärt att hålla sig med höns, och varje natt hör man tuppar gala i omgivningen. De börjar någon gång vid tre, vilket är cirka två timmar före gryningen - kanske är det granntuppen Napoleon som försöker väcka sina trupper.  Vid fyra är dagens första böneutrop från moskén, som ligger i Quartier Asiatique mitt i stan - därefter drunknar dagens övriga böneutrop i alla andra ljud. Klockan sex är det Lilian som vaknar och därefter är dagen igång (ingen hänsyn till helg, givetvis).  Halv sju tar motsvarigheten till Friskis&Svettis sitt jympapass i Jardin Publique, till någon sorts hysterisk upptempo-irländsk melodi med flöjtar och trummor (samma varje morgon och varje kväll).

Under dagen är trädgården full av fågelljud, av vilka jag bara kan identifiera duvan, och av grannens radio som ständigt är inställd på samma kanal, en kanal som ett par gånger i timman spelar samma (så sakteliga irriterande) lilla jingel. När Friskis&Svettis avslutat sitt kvällspass, och när Lilians skrin har tystnat för kvällen, sänker sig lugnet över utmattade öron - endast syrsor (cikador? gräshoppor?) gnider sina ben i kvällskonsert, och kvällsfåglarna tar över. Tydligen har vi tornuggla i trädgården (afrikansk barn owl) - den låter inte som en uggla alls, men den hedrar oss i alla fall med sin närvaro.

Dessutom har vi ett spöke i huset, som tack och lov sover nästan hela nätterna.

En vålnad bakom gardinen

 Ni blev väl inte rädda...?

 

Eftersom det är regnperiod nu, som varar fram till i maj, är det dags att så i grönsakslandet. Hittills har jag sått (under Lilians otåliga överinseende) broccoli, vårlök, sallad och sockerärter. Och jag har planterat en ananas! Det går till så att man skär av den gröna blasten på ananasen och stoppar ner den i jorden, och sedan väntar man. Vi får se, jag är skeptisk.

Prydliga rader sockerärter i palmernas skugga.

Lilian-special

Lilian har många, många gosedjur men den hon har fastnat mest för är en liten fladdermus som går under namnet Mörkrets Furste. Med honom har hon långa konversationer, som oftast avbryts av att han dängs med kraft i marken.

Lilian hanterar mörkrets krafter med lätthet och nonchalans.

Dessutom har hon börjat inse att det allra mesta av intresse befinner sig ovanpå saker, ovanför bebishöjd, så hon har lärt sig att klänga uppåt.



Jag ser att du har en dator! Ge mig!

Samma gäller för spjälsängen, galler är bara ett tecken på att det är intressantare utanför, och nu har sängbottnen åkt ner en nivå så hon inte kan häva sig över kanten.

I hästtermer är detta en krubbitare.

 

Allra trevligast är det förstås att bli runtburen så att man får se allting från ovan, som sig bör.

 



 

Ut ur dimmorna - 2

För tredje gången på fyra veckor knackade jag på porten hos den lokale belgiske läkaren: denna gången var det matförgiftning (men man kan aldrig vara riktigt säker och det är lika bra att fråga när man nu befinner sig i tropikerna och är gravid och allting). Han tror väl att han har fått en äkta hypokondriker på sin smala hals, men någon utmaning ska han väl ha? Efter ett förfärligt dygn har dimmorna nu i alla fall än en gång lättat kring huset på Mars Avenue.

Förra veckan åkte vi till Romonge och inspekterade borrarbetena.

Borrning i palmernas skugga

Även Lilian intresserade sig för arbetet.

Bebisar får hålla sig bakom avspärrningarna.

Den här veckan har vi fått en ny kock (som även städar och stryker, finns det något namn för detta, en matlagande hemhjälp?). Han har nog jobbat i betydligt mer sofistikerade hushåll tidigare, för han serverar lunchen med flera assietter och olika uppsättningar knivar och gafflar, och skrattade generat (å våra vägnar) när vi sa att det inte är nödvändigt att servera kaffemuggar med assiett. Det är lite som i Wooster och Jeeves; butlern som har mer världsvett än dem han ska assistera. Han lagar i alla fall god mat (men kanel i lasagne??) och han kommer vara här permanent.

Jardin Publique

Burundi har inget behov av vintertid så när vi kliver upp klockan halv sju på morgonen är klockan bara halv sex hemma i Sverige. Lilian och jag är gräsänkor mellan åtta och halv ett på förmiddagen, och mellan två och halv sju på eftermiddagen. Trots gedigna försök att skapa något slags sovrutin blir det lite som det blir med sovandet; det enda som är säkert är att Lilian alltid är vaken (och på ogynnsamt humör) när vi ska äta. Den oumbärliga vipp-stolen sitter med alla mina övriga saker (inklusive livsviktiga varor som blöjor, diverse leksaker och choklad) fortfarande fast i burundiska tullen.

De flesta förmiddagar, innan det blir för varmt, går Lilian och jag en promenad i Jardin Publique, den offentliga parken som ligger bara några hundra meter härifrån. För 300 FrBu (motsvarande cirka 15 öre) får man tillträde till denna lilla oas i vimlet.

Jardin Publique

En runda runt parken är 850 meter och vi känner oss ganska hemmastadda där nu, Lilian och jag, snart kan vi varenda sten och buske. Ofta får vi glada tillrop från joggande burunder som glädjer sig över att se att bebisar kan skjutsas i så konstiga fordon som vår vagn utgör här.

...och igen ur en annan vinkel

 

Den här växten finns det gott om i JP

 

Fin, men lite taggig också

Efterlysning

Enligt statistiken här på sidan är det någon (eller några, sa hon hoppfullt) som brukar läsa bloggen från Rwanda. Kan du/ni svara på om man "kan" handla kläder i Kigali?

Helg i huvudsta'n

Förutom det ändlösa arbetet med att packa upp kartonger och försöka komma på var de olika omöjliga möblerna som följde med huset vi hyr ska stå, åkte vi och tittade på ännu en av de platser där Livingstone och Stanley förevigats tillsammans, denna gång med en sten i Mugere, 12 km söder om staden. Som bekant träffades de ursprungligen i Ujiji, Tanzania, och paddlade sedan med kanot norrut längs Tanganyikasjöns kust.

Till minne av att Stanley och Livingstone steg i land

 Kanske inte helt olikt hur det var för 150 år sedan när S och L var här, var vitingarna den största attraktionen. Särskilt intressant var Lilian för de många barn som samlades kring oss.

 De skrattar åt Lilian.

Lilian blev sex månader igår och hade dagen till ära en rosa klänning. Dessutom har hon fått börja att äta lite mat - första skeden var en puré på potatis och morot. Den gick ner med lite tvekan. Varannan vecka får hon en kvarts tablett Lariam, som förebygger malaria. De är tydligen (extremt, oerhört, bortom alla gränser) beska för späder man inte ut dem ordentligt och sköljer ner dem med stora mängder mjölk illa kvickt låter Lilian som om hon blivit stucken av en geting.

 

 Lilian i sin födelsedagsklänning. "Jag har ätit min puré - var är min tårta?"

 

I helgen såg jag en stor grön isnsekt ute på terassen. Insekter är inte min grej men jag vågade komma nära nog för att ta en bild. Det är en bönsyrsa, på tyska Gottesanbeterin ("som ber till Gud", ungefär) eftersom de har ett sätt att fälla ihop frambenen som i bön. På svenska handlar nog "bön" i bönsyrsa om grödan snarare om religionen. Tror jag.

 



Ber inte just nu trots att det faktiskt är söndag.

 

 

Det var någon som undrade hur man tar sig till Burundi och hur man förbereder sig. Från Stockholm är det enkelt - Air Brussels från Bromma, byte i Bryssel, mellanlandning i Nairobi - 7 på morgonen till 19 på kvällen, alldeles lagom. (Om man inte gör misstaget att ta Ethiopian som mellanlandar i Kairo, Addis Abeba och Nairobi - som att åka med en lokalbuss!). Jag har tagit alla möjliga vacciner - rabies, gula febern, mfl - det enda som verkligen "krävs" är gula febern, men ännu är det ingen som har kontrollerat det när jag har rest in i landet.

 



En korg full med mango som dunsat ner i trädgården över helgen. 

 

Övningskörning

I Bujumbura finns mycket mer att göra än i Gitega - till exempel finns det en musikgrupp för småbarn dit Lilian och jag ska gå så snart hennes förkylning (ja, det är dessvärre hennes tur nu!) har gått över, det finns gott om caféer och restauranger och andra typer av små utflykter man kan göra. Problemet är bara att jag inte riktigt vågar köra bil här än, buss är uteslutet och taxi med. Trafiken är hektisk inne i stan; det kör bilar, taxibussar, lastbilar och cyklar med tre meter bred last hej vilt överallt, för att inte tala om alla fotgängare som helt allvarligt inte bryr sig ett skvatt om att man behöver vägen för att köra på eller parkeringsplatser till att parkera på.

Sådana här ekipage måste man vara beredd att navigera runt om man ska köra bil i Burundi.

Lösningen är helt enkelt att övningsköra med sällskap några gånger innan jag försöker mig på att köra på egen hand. Med någorlunda framgång körde jag igår för första gången monstret nedan.

Matspecial, var det någon som sa. Eftersom vi nu bor i huvudsta'n där det finns gott om helt vanliga restauranger, och då vi inte lagar burundisk mat själva, är det väl inte så värst stor skillnad mot hemma egentligen, förutom att det givetvis inte finns tillgång till svenska produkter. I Gitega åt vi ofta getspett, och då kunde en typisk tallrik se ut så här:

Getspett, pommes, sallad. Get är gott, kanske lite segt ibland.

 

I Gitega förra året missade jag semmel-säsongen hemma i Sverige och slet hårt för att få ihop till följande kreationer som jag sedan inte kunde äta eftersom substituten (ingen mandelmassa, ingen förnuftig grädde) var för många och för oacceptabla, trots att jag sökt över hela Burundi. Men de ser ju fina ut!

 

 

Apropå substitut är det svårt att få tag på riktigt det man vill ha om man nu vill baka pajer och kakor. Äppelkakan nedan fick kompromissa rejält: Marsipan som gick ut i början av 2012 istället för (färsk) mandelmassa, härsket smör istället för smör, yoghurt istället för mjölk och inga mandlar alls. Hade man inte vetat om det hade man inte märkt något alls, den smakade helt okej. Om någon vill skicka ett nödpaket är det bara att säga till så skickar jag adressen!

 

 

Äcklig på sätt och vis men ändå rätt god.

 

I Burundi använder man annars piri-pirisås till nästan allting. Dessa plockade jag i Gitega förra året och försökte plantera hemma i Sverige, med misslyckat resultat.

 

 

Lilian håller sig till mjölk än så länge men till helgen ska hon få smaka grönsakspuré.



I helgen var vi i Gitega och hälsade på Christian (som jobbar med Stephan) och hans fru Naomi och sonen Michiru, 1,5 år gammal. Lilian fick sin första puss av en pojke. H. därhemma i Spånga får sköta sina kort bättre om han ska ha en chans!

SÅG ni vad pojken gjorde? Han pussade mig! Michiru ser lite ertappad ut.

Har jag berättat att vi har utsikt över Tanganyikasjön härifrån? Inte direkt från huset, men från Mars Avenue. Så här ser utsikten ut i superzoom:

Tanganyikasjön strax innan solnedgången

Så här ser det ut i verkligheten:

Lägg till bildtext

Lilian var ute på en premiärtur i går i sin sittvagn. Hon somnade direkt och slapp att uppleva hur alla mötande burunder kiknade av skratt åt den lilla kolonialprinsessan i sin droska.